Demo med Bea Borelle i klassisk dressyr

”Från unghäst till svår dressyr”

I oktober 2014 höll Bea Borelle en demo i klassisk dressyr i franske dressyrmaster Philippe Karls lära ”The school

Bea Borelle klassisk dressyr Philippe Karl

of Legeréte (Lätthetens skola) i Enköping, tillsammans med instruktörselever. Hon är Philippe Karls bästa elev och tillika hustru. Bea håller instruktörsutbildningar i hans skola i flera länder och därav i Sverige sedan flera år. En stor del av min utbildning i klassisk dressyr har varit som fotelev och ryttarelev för Bea och jag tänkte här redogöra för denna träningsfilosofi.

Philippe Karl, känd från berömda franska ridskolan Cadre Noir i Samur startade sin egen skola sedan flera år tillbaka. Den bygger på full respekt för hästen och lätta hjälper. Philippe Karl är starkt kritisk till den moderna tävlingsdressyren vi ser idag där han menar att hjälperna är alldeles för hårda och används samtidigt vilket förvirrar hästen, att hästarna rids sönder av den typen av träning och att bara de hästar med utmärkt kroppsbyggnad och talang klarar formen av tävlingsridningen. ”The school of Légéreté” tar sin inspiration från de masters som har banat vägen till filosofin: Xenophon, Pluvinel, La Guériniére, Baucher, L´hotte, Oliviera etc. Philippes skola är baserad på djup kunskap om hästens anatomi, psykologi, balans, etologi m.m. Den utesluter alla former av våld, tvång och mekaniska medel.

Bea Borelle är tyska men lever i Frankrike med sin man. Hon är en mycket pedagogisk

Bea Borelle klassisk dressyr Philippe Karl

lärare med djup förståelse för hästen med en bakgrund i western och cirkuskonster. Hon börjar med att förklara och demonstrera med en unghäst i longering för de ca hundra åskådarna som kommit för att ta del av denna klassiska lära. I longeringen tar man hjälp av fyrkantsspåret och använder inte för mycket cirklar. Man vill inte att hästen ska vara för mycket på inre bogen. Man gör mycket riktningsändringar och övergångar för att hålla hästen intresserad och utveckla gångarterna.

Work in hand förbereder hästen för ridningen

Vidare visar hon grunderna i ”Work in hand” hur man lär hästen att acceptera bettet och våga söka kontakten. Hon förklarar att om hästen är framtung måste vi först få den hög och lätt så den inte använder ryttarens händer som ett femte ben. Hästen måste bära sig själv. Sedan lär man från marken att ta kontakt med tyglarna genom bettet genom att lägga yttertygel över nacken s.k. Cession de machoire och med innerhanden i bettringen föra händerna närmare varann. Hästen öppnar munnen, leker med bettet och blir avslappnad och rörlig i käken vilket är målet. Trycket läggs i hästens mungipor uppåt med handen så det inte läggs på hästens känsliga tunga. ”Den viktigaste hjälpen är handen, säger hon, för att mobilisera käken. Då ger hästen munnen och är lätt i handen”.

Bea Borelle klassisk dressyr Philippe Karl

Hon visar lateral böjning och flexion av nacken och neck extension. Bea demonstrerar sedan med olika ryttare från hästryggen och vi får se öppna, sluta, halfpass, kontraböjningar, galoppvolter, förvänd galopp och träning av piaff genom övergångar. Hjälperna används aldrig samtidigt, det är motsägelsefullt och dödar framåtbjudningen. Händer används utan skänklar, och skänklar utan händer. Det är lätt och förståeligt för hästen. Baucher gjorde detta.

Hästarna har vare sig nosgrimma eller nosrem runt munnen. Hon förklarar att det ger ett starkare budskap att ta bort nosgrimman. Nosremmar är strängt förbjudet. Hästen måste kunna andas ordentligt, öppna munnen mot en för hård hand eller ett bett som trycker mot tungan och kunna producera saliv och svälja.

Lära neck extension

Det visas hur man lär hästen neck extension (stretching av halsen). ”Nosen måste alltid vara framför lodlinjen”, förklarar Bea. ”Vi är inte intresserade av överböjda hästar”. Genom ”action-reaction” ber man hästen ta tyglarna och länga halsen neråt med nosen framåt. ”Vi använder höga händer”, förklarar hon. Ryttaren böjer armbågarna och höjer händerna med dem brett isär med armbågarna intill kroppen som ett V. Genom de höga händerna läggs trycket i hästens mungipor och inte på den känsliga tungan vilket är smärtsamt för hästen. (Det är också skälet till att man aldrig rider med fixerade och för låga händer).

Här väntar man på att hästen ska vilja söka sig neråt och det vill den när man höjer händerna. Då följer man med neråt och framåt med händerna. Genom att höja och bredda händerna så behåller man alltid kontakten med hästen än att hålla på och korta tyglarna efter hur huvudet rör sig på hästen. Då blir kontakten ostadig och är irriterande för hästen i munnen. Så fort hästen sätter upp huvudet igen så höjer man händerna. Man följer hela tiden hästens huvud med händerna”. När hästen har lågt huvud har man låga händer, när hästen har högt huvud har man höga händer”, säger Bea. När hästen går ner för lågt och bakom hand, lyfter man händerna uppåt.

Aldrig handen bakåt

Bea förklarar vikten av att händerna aldrig får röra sig bakåt för då drar man i hästen. Konstant låga händer gör att handen inte kan röra sig annat än bakåt. Man använder alltid en eller två lyftande händer, aldrig händer som rör sig bakåt. Halter, tempoväxlingar etc. görs inte med handen utan med kropp och säte. Tempot har ingenting med tyglarna att göra.

Demon avslutas med en vacker uppvisning till musik av en elev med Lusitanohingst i den höga skolan.

/Anneli Westlund

www.bea-borelle.de

www.philippe-karl.com

This entry was posted in Blogginlägg and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *