Föreläsning med dressyrmaster Craig Stevens

Craig Stevens är en amerikansk dressyrmaster med enorm historisk och praktisk kunskap

Dressyrmaster Craig Stevens

i den klassiska dressyren. Hans filosofi är äldre än från 1700-talet men med en modern twist. Han är en sann konstnär och en skoningslös lärare. Han bryr sig inte om hur hög nivå du är på, han gör alla till nybörjare – tillbaks till grunderna! Han är en av mina mentors i klassisk dressyr som jag gått föreläsning och dressyrclinic samt tränat för. Hans teoriföreläsningar är alltid intressanta och lärorika.

 

Dålig framåtbjudning i modern dressyr

Craig Stevens har inte mycket till övers för den moderna dressyren. ”Den moderna dressyren fungerar, men dåligt och har allvarliga problem”, säger Craig. Han menar att många hästar inte tolererar det, de stänger av mentalt. De offras. Det största problemet i modern ridning är ”lack of impulsion”, brist på framåtbjudning på grund av att hjälperna används samtidigt. Tyglarna fungerar inte om inte hästen vill gå framåt. ”Många hästar rids överböjda med nosen in mot bringan, lågt huvud och helt på framdelen. Det är tvångsmässigt och aggressivt. Hästarna är så mycket på framdelen att de bara kan dra sig framåt med frambenen. Bakbenen trycker inte på”, förklarar Craig.

 

Hjälperna

I Craigs träning, den klassiska dressyren använder man inte draw reins, side reins eller sporrar som är normalt i den traditionella ridningen. Nosgrimmor måste vara lösa. ”Vi korrigerar handen istället för att spänna för nosen”, säger Craig. ”Munnen skulle vara öppen med tungan ute om de tog bort nosremmen på grund av hur de rider. Vidare menar han att ryttare idag rider med stumma händer och genom att dra men man tror att man rider med sätet. Ryttarna anser att skänklarna är den viktigaste hjälpen. Handen korrigerar skänklarna och vice versa. Man använder motsatta hjälper för att föra bakdelen framåt, men hindrar framdelen i motsatt riktning. Framåtbjudningen blir noll. Om vi vill förbättra vår ridning måste vi ändra på det vi gör idag. Det svåraste att lära sig är att inte dra. Att inte föra handen bakåt. Bettet fungerar inte utav trycket, utan av eftergiften av trycket, berättar Craig. ”Tygeln är en lyssnande utrustning”.

Craig kombinerar inte händer och skänklar. Genom att inte använda hjälperna samtidigt, blir misstagen uppenbara. Vi arbetar på ett sådant sätt att vi kan korrigera misstagen. ”Är det komplicerat är det inte riktig dressyr. Det är lätt men inte enkelt”, säger Craig bestämt. Vidare förklarar han att med en hjälp i taget vet man vad som inte fungerar. Det vet man inte med flera hjälper samtidigt. ”Allt upp till olympisk nivå kan göras med en enda tygel”, påstår han. När hästen är i självbärighet behövs en enda hjälp. När all är perfekt behövs inga hjälper. Folk kompenserar med andra tygeln för att dölja felen och när hästen inte håller ihop sig själv. Vi vill inte dölja misstaget utan se till att inte göra om det. ”Hästen ska hålla ihop sig själv”. Målet med ridningen är att hjälpa hästen finna bekvämlighet – då kommer den att se ut som en dressyrhäst. Bara för att det ser ut som högskole-dressyr betyder det inte att det är det!

 

Primär och sekundär hjälp

En primär hjälp är en singel, enkel hjälp. En sekundär hjälp är inte nödvändig men användbar och harmoniserar med den primära hjälpen. Den primära hjälpen är handen genom tyglarna och munnen, men den sanna primära hjälpen är sinnet. Man måste få hästens sinne att samspela. Inte någon dressyr kan göras utan att gå via hästens sinne. Vi måste kontrollera sinnet, inte kroppen. Du tränar inte kroppen, du tränar sinnet – då följer kroppen. Det handlar om avspändhet. Hästen andas djupare när den är avspänd och när den känner sig fri kan den röra sig på ett bättre sätt. När du uppnått lös hängande tygel då har du nått hästens sinne. Det är hästens sinne som gör det, inte något hållande. Tygeln är fortfarande en primär hjälp även om den är lös men den har ingen vikt, touch. Hjälperna är inte mekaniska.

Kontroll kommer från harmoni. Ryttare tror att allt kommer från hästens bakben men all rörelse i hästen och vår egen kropp kommer inte genom benen utan genom bålen (the core). Bålen kan bara kopplas till handen. Skänklarna gör att hästen blir ”disconnect” delad på mitten, man skiljer framdelen från bakdelen. När man ger eftergift av skänklarna orsakar det inte disconnection som hårda skänkelhjälper gör. I början använder vi skänklarna för framåtrörelse men inte genom att trycka eller krama, utan genom att öppna dem. Att gå framåt innebär inte att man använder skänklarna.

Craig lär ut fyra hjälper och de är egentligen de enda som behövs läras menar han: Direct rein (ledande tygel), indirect rein (stödjande tygel, neck reining), halvhalt och reverse halvhalt. ”När man tror att man inte behöver säte och skänkel är det dags att lära in dem”, säger han. All rörelse börjar med halvhalten. Den är en liten cirkulär rörelse med ena handen, uppåt, framåt och tillbaks. Handen får aldrig användas bakåt. Med halvhalten börjar hästen rörelsen med bakbenen istället för att dra sig fram med frambenen. Halt görs genom att höja innerhanden och stänga fingrarna. Man vibrerar om nödvändigt med vristen tills hästen stannar. Man kan även göra halt med combined effect genom att även stänga benen och sträcka upp överkroppen. För att korta skritten gör man halvhalter i timing med att innerbogen går framåt. Innerhanden lyfts i timing med bogen, man får hästens huvud högt för att man vill ta bort vikten från framdelen. Lyfter, får huvudet och handen går tillbaks igen = halvhalt. Detta är början till piaff.

 

Tygelkontakt

Man lär hästen kontakt genom att kamma tyglarna. Om hästen grälar mot handen vågar den ta kontakten och kan inte bryta den. ”När jag ger efter med tyglarna ska hästen söka upp kontakten igen och ”komma tillbaka”, förklarar Craig.

Direct rein tar innerhanden utåt i böjningen/riktningen. Yttertygeln är lös och gör ingenting. Inga skänklar används. Indirect rein är samma tygel som förs mot hästens hals, lyfter handen uppåt men ej förbi manken, och trycker i motsatt riktning. Yttertygeln har ingen inverkan. Inga skänklar. Ett spö gör armarna längre och får hästens uppmärksamhet. Det är som om någon tar dig på låret. Du blir genast medveten om låret och ger det fokus, förklarar Craig. Han pratar också om hästens balans – longitudinal som betyder balans framåt-bakåt från nos till svans och den laterala balansen – i sidled höger till vänster  och vice versa.

Craig Stevens bor utanför Seattle i USA och turnerar ständigt över hela Europa som dressyrtränare.

www.classical-equitation.com

This entry was posted in Blogginlägg and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *