Skänkelhjälpen

Att använda skänklarna på hästen handlar för de flesta framförallt om framåtbjudning. Det är vanligt att man ökar framåtbjudningen hos hästen genom en konstant begäran från ryttarens skänklar. Alltså att konstant ”driva” hästen framåt. Men skänklarna har egentligen ingenting med framåtdrivning att göra. Hästar är ju inte födda med en inbyggd sensor vid sidorna bakom sadelgjorden för acceleration. Skänklarna har ingen naturlig kallelse för att få hästen framåt utan har en hindrande effekt enligt intensiteten de används med. Medan handen agerar direkt på hästens nos eller i dess mun genom tyglarna, finns det däremot ingen fysisk länk mellan ryttarens skänklar och hästens bakben. Det ligger i hästens djupaste natur att när den greppas av någon med benen på varsin sida av ryggen, kommer hästen reagera som om den blir attackerad av ett rovdjur. Hästen blir spänd eller försöker bli av med inkräktaren.  I detta fall ser hästen sporrar som ett rovdjurs klor som ökar upplevelsen av att bli attackerad ännu mer.

 

Motsägelsefullhet dödar framåtbjudningen

Att använda samma ”framåtdrivande skänkel” när vi saktar av hästen (som vi ofta ser i modern dressyr) är oförståeligt för hästen. Den försöker naturligtvis röra sig framåt men det ”engagerade” sätet och den ”aktiva” handen används för att avskräcka eller straffa hästen och den har just förstått med ängslan att skänklarna inte längre betyder framåt! Om hästen nu nästa gång tvekar för att gå framåt när skänklarna används, blir den omedelbart straffad. Hur ska hästen förstå denna motsägelsefullhet? Skänklar som trycker och händer som samtidigt förhåller gör att framåtbjudningen blir lika med noll. Man har dödat energin. Som att i en bil trycka på bromsen samtidigt som man gasar. Man sliter bara ut däcken! En förare i en bil kan sakta ner genom att trycka på bromsen och gasen samtidigt, men sliter då ut bromsarna och slösar bort bränsle för att inte nämna att han anses vara en söndagsåkare.

Många ryttare jobbar med konstanta och hårda skänklar. Vissa ryttare använder skänklar och sporrar som galningar utan något resultat och drar lätt slutsatsen att hästen är okänslig eller lat, fastän dess hud reagerar mycket väl om en fluga landar på den!  En ryttare som använder mera och starkare skänklar när en häst inte reagerar, är som en lärare som skriker ett ord som eleven inte förstår  – fullständigt ineffektivt och absurt.

I dagens ridning hör man ofta ”Rid på! Starkare! Mer skänkel, mer skänkel!” Och alla tycks tycka att det är bra att man ”rider starkt och hårt”. Detta fokus är en stor missförståelse av hästen och producerar ryttare som rider med musklerna istället för med sinne och känsla. Ryttarna gör ofta hästarna okänsliga för skänklarna utan anledning och förstör därför motorn i utbildningen: framåtbjudning. Detta ger en muskulär stil av ridning genom att arbeta hästen med tvång och kompression och det är bara de enastående hästarna som klarar dessa ”svårigheter”.

Meningen är ju att vi ska ge så lite hjälper som möjligt, så mjukt som möjligt och under så kort tid som möjligt = lätthet. Vi kan inte förbättra hästens rörelser eller framåtbjudning och därmed hästens skolning genom att konstant behålla rörelsen, eller ens be om mer aktivitet genom att använda starkare skänklar. Ett utav målen med dressyr är för ryttaren att agera med färre och färre hjälper. En häst som är välskolad är ”lätt för skänkeln” och kan ridas så ofta som möjligt med skänklar som är avslappnade och draperade längs hästens sidor uppifrån och ned. En häst med framåtbjudning är mentalt i ”startblocken” och tycks gå framåt innan ryttaren ber och sänker aldrig sin arbetsnivå på eget initiativ. Den har en vilja att gå! För att ryttaren ska kunna lära hästen en lätt skänkelhjälp, måste ryttaren ha en stadig skänkel. Ben som är spända och gripande eller ständigt rör sig är opassande för de ”talar konstant utan anledning” och skapar störning för hästen som gör att den stänger av.

I och med att det går emot hästens natur att röra sig framåt när man trycker/pressar med skänklarna så betyder det ”nej” för hästen. Föreställ dig att någon står bakom dig och håller armarna tätt runt dig. Det blir svårt för dig att gå framåt.Men om personen har öppna armar, går det lätt.

Korrekt användning av hjälperna beror framför allt på dess natur hellre än dess intensitet. Något som är korrekt men för starkt måste minskas, medan något som är inkorrekt, starkt eller ej, måste tas bort. Att göra starkare användning av hjälperna kan inte vara ett mål i sig själv även om det handlar om skänklar och säte. Korrekt ridning är när det går mot färre och färre hjälper, utvecklar hästens vilja att gå framåt och ger framåtbjudning med en eftergift.

 

Skänklarnas uppgift

Skänklarna har till uppgift att föra hästens höfter och blir därför en ram som fungerar efter en hästflocks principer. Hästen rör sig i mitten av flocken och följer tillitsfullt flockens alla rörelser. Skillnaden är att ryttaren berör hästen även fysiskt med skänkeln och retningen gör att muskeln drar ihop sig och därmed sträcker sig på andra sidan. Därför är skänkeln ingen framåtdrivande hjälp utan en samlande som drar ihop underlinjens muskulatur medan överlinjens muskulatur välver sig uppåt.

Ryttarens skänklar är i Akademisk ridkonst, och därmed i Naturlig ridkonst, en mångfacetterad hjälp som är uppdelad i knä, lår, vad och häl. Skänklarna följer och förstärker sitshjälpen som är den primära hjälpen, efter behov. Skänklarna är böjande, inramande, samlande och stabiliserar upp ryttarens sits. Innerskänkeln jobbar framåt-neråt mothårs i takt med hästens inre bakbenslyft. Kontakten blir då större med vaden än hälen och ligger vid hästens sadelgjord och hänger ner utan spänning. Hälen dras inte upp, ej heller trampas ner för mycket. Benen ska vara långa och hänga lodrätt mot marken. Överskänkeln fungerar som en impuls i låret och har en viktig funktion att förstärka böjningen i hästen bröstkorg.

Ytterskänkeln ligger längre bak ända från låret och arbetar bakåt-medhårs med ytter bakbens takt vilket gör att hästen tydligt känner skillnad mellan ut- och insida och det blir lättare att flytta hästens bakdel. Sitsen blir tydligare och stabilare. Ryttarens skänklar ska alltid användas mjukt, följsamt och i takt. Underskänklarna ska aldrig klämma, trycka eller pressas mot hästen. Man vibrerar bara hälen istället för att dra upp den och trycka. Vibrering involverar hela benet och påverkar ända upp i sittbenet.

 

De sex skänkelhjälperna i Akademisk ridkonst

Inre underskänkel – placeras vid sadelgjorden för att böja hästen runt den. Inre underskänkeln följer bröstets rotation neråt.

Yttre underskänkel – placeras lite bakom sadelgjorden så den böjer hästen bort från den. Yttre överskänkel måste tillåta böjningen genom att inte pressa ner bröstet på utsidan.

Direkt skänkel – Ytter eller inner skänkel sänder bakbenet framåt på samma sida.

Förhindrande skänkel – Ryttarens skänkel förhindrar när ett bakben på ena sidan stegar för mycket till den sidan.

Formande skänkel – Skänkeln på motsatt sida korrigerar tillbaks bakbenet på andra sidan inom ramen när bakbenet stiger för mycket åt motsatt håll.

Samlande skänkel – kortar upp påskjutet av bakbenet på samma sida.

 

Hemligheten till lätta skänklar

Skänklar som klämmer och pressar förstör en känslig kommunikation. Hemligheten till en lätt skänkelhjälp är inte att hålla skänkeln pressad mot hästens bröstkorg tills man uppnår det man vill. Anledningen till att detta inte fungerar är därför att ett konstant tryck inte kommer att uppmärksammas av hästen. Genom att hålla kvar skänkeln på hästen, blir skänkeln bara en del utav hästen, som sadeln och sadelgjorden. Sadelgjorden ger ett konstant tryck och om man pressar skänklarna lika mycket som en sadelgjord gör, kommer hästen att reagera på samma sätt som utav sadelgjorden – inte alls. Men om en liten fluga landar där skänkeln ska ligga så kan hästen mycket väl känna denna och skaka den av sig. Så skänkeln ska vara som en fluga, inte en sadelgjord. Då kommer hästen att reagera mer. Ryttare har ofta svårt att förstå att “mindre är mer”. Ju mjukare skänklarna är, desto lättare kan man kommunicera med hästen genom dem. Om hästen behöver en stark skänkel för att reagera så har man lärt hästen att inte reagera för den kan fortfarande reagera på en fluga. Starka skänklar gör hästen trög och skänkeldöd. När man pressar med underskänklarna förstör man också sätet. Så arbeta inte med att få hästen tung på skänkeln utan istället att få den att förstå skänkeln och få en mjuk och fin sådan.

 

Skola hästen för skänkeln

Istället för starkare skänklar används spöet som ett känslighetsmoment. Att skola hästen för skänkeln bör först förberedas från marken. Spöet används till att touchera och ger den berörda kroppsdelen fokus. Spöet får under inga omständigheter användas som ett bestraffningsmedel.Vi måste försäkra oss om att hästen respekterar spöet och för att uppnå det måste hästen förstå det och inte vara rädd för det. Innan man kan använda spöet över huvud taget, måste man kunna stryka och smeka med det över hela hästens kropp medan hästen behålls lugn och stilla.

För att lära hästen flytta undan för skänkeln toucherar man från marken med änden av spöet vid flanken bakom området där underskänkeln skulle vila. Toucheringen sker impulslikt med vikten som av en landande fluga för att stimulera hästen att ta sitt första steg. Så lätt känner hästen impulsen och så lätt vill vi lära hästen att svara på skänkelhjälpen. Upphör med att ge signalen vid första tecknet på rörelse. Varje steg belönas i början genom eftergift och beröm. Touchera aldrig hästen med spöet hårdare än detta även om det tar flera minuter tills något händer. Förr eller senare gör det det. Det kan hjälpa att stiga åt sidan och positionera hästens huvud åt sidan.

Vi skapar en reflex genom att tillämpa dessa metoder med intelligens och förståelse och uppnår snabbt resultat såhär:

  • Vi lägger till en naturlig stimulering som skapar resultatet vi vill ha till att lära en konstgjord stimulans.
  • Vi repeterar detta ofta och ökar varje positiv respons med en belöning.
  • Vi belönar särskilt tendensen att förutse, (behöver inte längre den naturliga stimulansen).
  • Periodiskt stärker vi detta genom att återvända till den naturliga stimulansen så fort reflexen tappar sin skärpa.

 

Från hästryggen

Under sadel är det först och främst balansen genom ditt säte och din överkropp som är en första hjälp. Gå framåt:

1. Öppna upp skänklarna. Eventuellt kan en lätt vibrering görs med underskänkeln/hälen, (utan tryck). Touchera taktmässigt och lätt med spöet med vikten som av en fluga bakom skänkeln (som vi lärt från marken) tills reaktion uppnås.

3. Vi låter hästen ta något steg, stannar och berömmer. Vi låter därefter hästen vila i halt med långa tyglar.

4. Vi upprepar proceduren tills hästen förutser effekten av spöet. Då använder vi inte spöhjälpen alls och berömmer mycket.

På detta lyhörda sätt blir även den mest lata häst känslig.

Hästens förståelse och respons för skänkeln betyder att ryttaren inte får ge motsatta hjälper med någon aktion från handen av principen att lära en hjälp i taget.

Ryttarens lår och vader (över- och underskänkel) är viktiga informationshjälper som genom korrekt och konsekvent positionering kan överföra de mest finstämda signaler. Men det vi kallar för lättridning med sitt ständiga spända uppspring i stigbyglarna som så ofta används i ridning, leder till obehaglig kramp och spänning av benmusklerna. Denna ständiga aktivitet gör det omöjligt att förmedla fina signaler till hästen. Benen har inte förmågan att fånga den uppåt- och framåtgående rörelsen av hästen. Ryttarens bäcken och överkropp är sammankopplade med varann genom ryggraden och kan göras mycket rörlig genom lämpliga gymnastiska rörelser. Oskicklig lättridning där ryttaren i varje steg flyttar sin tyngdpunkt, hindrar också hästen att finna balans på en liten stödyta=samling.

Authentic Horse Education- Dansa med hästaranneli@dansamedhastar.nu

                                 Tel: 0703-90 00 57AW Natural Horse TrainingDansa med hästar på Instagram